FÖRORD, ARISTOTELES, PLATON

FÖRORD

Jag deltog i filosofins grundstudier på Öpna universitetskurser vid Åbo Akademi i läseåren hösttermin 2006 och vårtermin 2007. Kurserna behandlade filosofins historia äldre och nyare del. Kursexaminator var FL Anssi Hynynen, som har också hållit utmärkta förläsningar rörande det ovannämnda ämnet.

Vi kursens deltagare hade i uppgift att skriva korta valfritta essäer i samråd med examinatorn. Som vägledning för oss var följande: ”Skriv gärna utförligare om ett par saker i stället för att försöka säga allt om allting så kortfattat som möjligt. Diskutera. Säg din egen åsikt. Våga tänka själv, och använd gärna exempel från filosofernas egna texter (med källhänvisning!).”

Också jag försökte tänka och våga. Jag hade och har svårigheter med svenskt språk. Jag har på grunden skolsvenskan och inte mycket mera. Jag tror ändå att filosofin i sig sjäv är det gemensamma språket, som hjälper oss att förstå bättre varann.

I kursens intyg mitt vitsord var 2+/3 (äldre delen) och 3/3 (nyare delen). Att så där.



Seppo Ruotsalainen 6-7.10.2006.

Uppsatsen på kursen Filosofins historia, äldre delen. Hösten 2006.

Uppsatsens tema: Platon: Staten, bok 1; Aristoteles: Den nikomachiska etiken, böcker 1 & 3.


PLATON

I Statens första bok presenterar Platon (427-347 f.Kr) inbillade dialoger mellan Sokrates och antikens berömda personer. Sokrates diskuterar med Kefalos om personer för vilka det viktigaste ändamålet i livet är att skaffa pengar. ”Det gör att de är besvärliga att umgås med, för de uppskattar inget annat än rikedom” (s. 29).

Är det inte sant också och särskilt i våra dagar? Man kan träffa i allt högre grad personer, vilkas livs huvudmening syns vara att gagna affärvinsten så mycket som möjligt.

Sokrates och Polemarchos diskuterar (s. 34-37) om pengarnas användning och om rättrådigheten i samhället. Den gemensamma användningen av silver eller guld är enligt Polemarchos den rättrådige till större nytta än andra i fallet ”När pengarna ska deponeras och ligga i tryggt förvar” och ”när de (pengarna) inte ska användas utan ligga orörda”. Polemarchos svarar jakande på Sokrates’ följande fråga: ”Så när pengarna är onyttiga, då är rättrådigheten nyttig härvidlag?”

Hur är det i dag? Man kan läsa (lördagen den 30. september 2006 Helsingin Sanomat), att Fortum’s åtta ledare belönas i närmaste framtid med 55 miljoner euros jätteoptioner. Man kan fråga om dessa optionsinkomster är nyttiga eller onyttiga, rörda eller orörda samt om de presenterar rättrådigheten eller orättrådigheten. Den häftiga allmänna diskussionen om Fortum’s optioner för ett år sedan påpekade, att en stor del av folket håller jätteoptioner som orättrådiga. Fortum’s högsta ledning och även landet’s regering var den starka kritikens objekt.

Alltså hur är det? Optionerna eller dividenderna representerar peningar, som inte investeras i produktion och som således är orörda och även i viss mån onyttiga. Men är rättrådigheten nyttig härvidlag som Sokrates frågar och Polemarchos jakande svarar? Om filosoferna vill säga att härvidlag behöver man mera rättrådigheten de kan ha rätt.

För kritikens del (som riktas mot orättrådigheten) är kanske mycket aktuellt frågan som Sokrates (Platon) ställer : ”Är det inte så att den som är skickligast i att utdela slag i boxing eller någon annan kampform också är skickligast i att skydda sig mot slag?.” Polemarchos’ svar är kort: ”Jovisst”.

I Platons Statens första bok diskuterar Sokrates och Thrasymachos om rättä och rättvisa. Enligt Thrasymachos det rätta är det som gagnar den starkare. Han säger att detta gäller också och särskilt staten som styrande makt (s.42-3). Han tillägger en interessant nyans och säger att de styrande oavsiktligt befaller ibland saker som är skadliga för dem själva och nyttiga för de styrda och att det är rätt för de sistnämda att göra vad de styrande befaller.

Den ovannämda satsen kan gälla också ibland nuvarande statsmakter och regeringar om de innerliga konflikterna är stora och om regeringen i själva verket inte vet vad som göra. I allmänhet är det dock svårt för de styrda och svaga veta vilka följder regeringens åtgärder har på de styrdas ökonomiska och sociala ställning i den här eller den där situationen. Många tänker att det säkraste sättet t.ex. i pensionspolitiken är att sätta sig emot nästan alla regeringens åtgärder för att hindra pensionärernas köpkrafts minskning. Man måste alltså vara försiktig innan man följer Platons (Sokrates’) råd att ”göra vad de styrande befaller”.

Ärelystnad och girighet betraktas enligt Platon som något skamligt. Därför vill de dugliga inte styra vare sig för pengarnas skull eller för ärans, för de är inte ärelystna (s.55). Platons syn syns vara idealistisk ty man kan fråga vem och var är dessa dugliga ledare i dag och i allmänhet? Platon talar också om fullkomlig rättrådighet och fullkomlig orättrådighet (s.56) men man kan fråga om det finns dessa äranden i sina rena former någonstans i praktiken?

ARISTOTELES (Den nikomachiska etiken)

Platons elev Aristoteles (382-322 f.Kr.) syns att följa och fortsätta på positivt sätt sin lärares etisk-filosofisk linje. ”Ett liv som går ut på att skaffa pengar är slutligen underkastat ett slags tvång, och det är klart att rikedomen inte är det goda som vi är på jakt efter” (s.26).

Man har sagt att Aristoteles utvecklade Platons idéläran framåt i realistiskare riktning. Sannoliken har Aristoteles dock redan relativt tidigt lösgjort sig från Platons grunduppfattningar och bildat sin egen självständig världåskådning. Ett väsentligt begrepp hos Aristoteles är ”det goda”, som är ”någonting eget och svårt att röva” (”nikomaghiska”, första boken,s.26). Enligt honom har ”det goda” två användningsmöjligheter så att en del företeelser är goda i och för sig. Det är interessant att (enligt fotnot 10 på sidan 29) Aristoteles kontrasterade medvetet två ord eidos och idea, som hos Platon förekommer jämsides (tillsammans) med varandra. Enligt den nämda fotnoten skulle eidos (formen) betyda ”att vara god som sådan”, medan ”idén” skulle representeras av ”det goda” som en abstraktion.

Kunde det vara så att eidos skulle betyda det goda i sig själv och ”idén” för sig själv? Den sistnämda kunde betyda betoningen av aktivitätsmoment eller ett socialt verksamt liv. Aristoteles kritiserar Platon och platonikerna troligen i sista eller i första hand om en statisk vetenskaplig uppfattning som konkretiseras i en (enda) idés politik . Om sakerna faller under en enda idé, ”så borde det bara ha funnits en enda vetenskap om allt gott. Men nu finns det flera former av vetande…” (s.27). Och ”nu är det någonting sådant (det goda SR) som vi söker efter” (s.29).

Det goda förenar sig hos Aristoteles’ uppfattning med lyckan och människans uppgift. I vårt liv finns det enligt honom flera olika mål (målsättningar), som vi vill förverkliga och det målet som alltid är värt att väljas endast för sin egen skull, är absolut perfekt. Lyckan är sådan och vi väljer den ”alltid i och för sig” (alltså både i och för SR) (s.30-1). Lyckan är målet för våra handlingar (s.32). Men vad är lyckan?

Det som är gott och väl (det goda) är förenat med människans uppgift och i ett förnuftigt (och bara förnuftigt) liv. Det är frågan om ett liv i verksamhet (s.32). Verksamheten innebär att man handlar. Jag är av samma åsikt med Aristoteles då han säger att på samma sätt som man i de olympiska spelen bekransar dem som tävlar (”segrarna kommer ju ur deras krets”), så också i pratiken de aktiva personerna vinner de bästa sakerna i livet. Man kan inte vinna om man inte deltar i tävlingar. Men jag tycker också att det är mycket viktigt att veta i vilka tävlingar vi deltar i ? Denna fråga återgår igen till målet och målsättingen, möjligtvis till lyckan.

Aristoteles säger att de aktiva personernas (som är ”vänner av det ädla”) liv är inte i behov av någon ytterligare njuting som extra påhäng, utan det innehåller självt sin egen njuting (s.36). Man kan dock fråga: kan smärtan vara förenat med lyckan? Om vi håller oss ännu lite till sporten så i maratonloppet (som ibland har jämförats med levnadsloppet) mäste löparen tåla smärtan, men han kan samtidigt ha på sinnet lyckan som målet och målet som lyckan.

Aristoteles betraktar frågan om njutning och smärta i tredje boken av den nikomachiska etiken bl.a. i sammanhang med allmänvilja och viljeobjekt. Han konstaterar att i många fall uppkommer självbedrägeriet på grund av lusten, emedan den tycks vara god också när den inte är det. ”Därför väljer människorna det angenäma som någonting gott och undviker smärtan som ett ont” (s.79).

Källorna:
Aristoteles, Den nikomachiska etiken. Översättning och kommentarer av Mårten Ringbom. Helsingfors 1967.

Platon, Staten. Skrifter, del 3. Översättning av Jan Stolpe. Atlantis, Stockholm 2003.